Gick just upp för att titta på Age. Jo. Visst är han söt när han sover. Jag tvivlade lite. Snart-treåringen har det jobbigt just nu. Utvecklingsfas kallas det visst. Dessa svindlande intensiva utbrott. Och så många. Hans ömma moder är pedagogisk till en viss gräns. Sen hemfaller jag tyvärr till skrik, hot och ultimatum. Lättade mitt hjärta på jobbet och tyckte själv det kom till ett humoristiskt klimax när jag toppade det hela med att Age kastade en banan i ansiktet på mig.
Kollegan (syrligt, tyckte jag): Jaha, mina barn skulle aldrig ha betett sig på det sättet.
Jag (onödigt surt): Nä, det gjorde inte Ia heller. Och jag är rätt glad att jag inte skröt över det. Med tanke på att barn är olika menar jag.
Se där en dramaturgisk vändning. Trodde inte att jag skulle försvara honom så ivrigt den här veckan, nämligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar