Folk (typ min man och min kurator) har varnat mig för att säga JA till det här projektet. Men jag tänkte att det kunde vara roligt och givande. Hahaha. Och så sa jag inte nej, utan JA.
Jag har som sagt sekretess. Men det gäller inte mina arbetskamrater. Lojalitet borde jag väl känna förstås. Men det beror rackarn i mig på hur dom beter sig också.
Resumé:
På mitt jobb finns ett projekt som jag föväntas ingå i. Där är man tre olika yrkesgrupper som jobbar två och två med varje barn. Poängen är b la att man ska vara olika yrkesgrupper för att vi har olika kompetenser. Projektet är precís så illa skött som man kan förvänta sig inom landstinget. Dessutom finns en försvårande faktor i form av logopedX. Jag känner till henne sen innan. Hon har samarbetsproblem och var i princip portförbjuden i mitt frra landsting. Det beror nog inte på idioti eller illvilja, utan snarare på nåt mer patologiskt (väntrumsdiagnos kallas sånt). Hon dyker inte upp när hon ska, säger saker som inte stämmer, gör sig ovän med familjer, har ingen framförhållning och planering och pratar osammanhängande. Ingen vill jobba med henne. Och gissa vem som är uppsatt som parhäst med henne? Jodå: naturligtvis Karinko. Oturligt för dom är jag numera ganska ovillig att styra upp och görarätt och gör inte allt för att undvika konflikter så jag sa:
- Varför är vi två logopeder? Jag trodde vi skulle vara olika yrkesgrupper.
Det blir tyst. Se följer en mängd fantasifulla anledningar. Stämningen blir TRYCKT. Det skiter jag i. Till slut går logoped X för att hämta kaffe. Hur omöjlig hon än är är det förstås inte roligt att veta att hon inte är önskvärd (hon uttrycker iofs själv att hon helst jobbar ensam). När hon gått säger pedagogA:
- Ja, det blir ju så att den som är ny får jobba med henne. Ingen vill ju. Det är ju inte så schysst kanske
Jag:
- Nej
Pedagog B:
- Jag tänker inte göra det. Jag klarar inte av henne. Det går inte.
Pedagog A (gråtfärdig):
- Ja JAG tänker inte vara den som konfronterar henne och ledningen med det här. Jag tycker INTE att det är min sak.
Jag:
- Så då tänkte ni att den som är ny får göra det?
Tystnad.
LogopedX kommer tillbaka. Alla byter samtalsämne. Jajamen. Historien upprepar sig.Minns ett av mina första jobb. Vem var det som fick jobba med den frontallobsskadade kvinnan som svor, skrek och kastade inventarier. Jo, Karinko. Ingen annan ville ju. Alla andra mådde så DÅLIGT över hur hon var och då var det bäst att jag var där. Det klarar ju jag. Eller hur.
Men hörrni chefer, jag är inte 19 längre. Jag har tittat på Grynet. Jag tar ingen skit.
3 kommentarer:
Heja dig!
Varför denna konflikträdsla? Tänk om just du fick arbeta med alla nybörjare?
Jag hoppas att du säger till om det inte fungerar längre.
Jonatan: jag kan inte skriva ALLT här, vill inte hänga ut nån för mycket. Men det handlar inte om det kan jag säga. (Hon har alltså "gått igenom" hela den ordinarie personalen först) Och min vanliga grej är att jag glatt hoppar in på massor som folk dragit sig för: invandrartäta förorter, vara med på stabsmötenoch slåss med ledningen, ta upp konflikter med personer som andra snackar bakom ryggen på osv osv. Men det måste göras med måtta. Och jag har gjort exakt detta på mitt förra jobb. Och det innebar inget annat än tunnelseende och två cm från den berömda väggen. Andra måste faktiskt hänga på också! Jag försöker lära mig att det inte är att vara konflikträdd att tänka efter lite innan jag kastar mig in i allt med huvudet först.
Skicka en kommentar