Man är vad man bär. Eller?

Jag blir lite grann mörkrädd när jag läser det här på Aftonbladet. En liten pojke vill vara Lucia på dagis. Förskolepersonalen tycker att han ska få vara det, föräldrarna tycker inte det. Man får rösta som läsare om vem man tycker ska få bestämma. Och jag är medveten om att det på intet sätt är nåt statistiskt säkerställt resultat, men var ändå på nåt sätt barnsligt övertygad om att det skulle vara en hejdundrande majoritet som röstade för att barnet självklart ska få bestämma vad han vill klä ut sig till på Lucia. Men över 20% menar att det ska föräldrarna bestämma. Hallå: han KLÄR UT SIG till Lucia, han BLIR inte Lucia. Liksom inte heller flickorna blir ett medelhavshelgon med utstuckna ögon, blir han inte heller en tjej.

För övrigt klagade Ia häromdagen. På förskolan har de tydligen haft en jagstärkande övning på samlingen som går ut på att alla ska säga något vart och ett av barnen är bra på. Ia muttrade "nån sa att jag var bra på att leka med bilar". "Är du inte det då?" "Jag VILL inte vara bra på att leka med bilar"

Vi penetrerade inte ämnet ytterligare. Men jag undrar lite var det där kom ifrån. Hon var också bra på att cykla på farliga cyklar och att sjunga, vilket hon godtog.

Inte ett vinnande koncept

Anna Anka ska visst skilja sig. Det hjälpte inte att suga av sin man varje morgon innan frukost tydligen. Jag har läst angående detta något tänkvärt i Expressen (jo faktiskt) av Cecilia Hagen. Orkar inte länka just nu. Varför Anna Anka ses som en lyxhustru och inte Elin "giftmedTigerWoods" Nordegren. Anna är högljudd, frispråkig och utanför ramen. Elin är tyst, ljuv och med en touch av Öfre Östermalm. Nej, jag är ingen fan av Ankismer, men å andra sidan: hur vet vi att Elins åsikter är så mycket "bättre"?

Jävlarshelvetesskit

Datorn hemma är trasig, död, svart. På jobbet är jag ilsken. Varför får en (ursäkta klarspråket) psykiskt sjuk människa styra hela verksamheten (nej det är inte chefen!). In i det sista har jag iaf trott att patientsäkerthet smäller ganska högt, men tydligen får man tom skita i att skriva journal eller återföra testresultat eller ljuga rakt ut. Inget händer. Istället ska vi andra sitta på möten och diskutera hur vi ska ordna upp det här. Jag sa som det var: det går inte att ordna upp. I det här fallet finns ingen ljusning. Hon kan inte hjälpa hur hon är, och vi kan inte ändra oss efter hennes skiftande omvärldsbild.

Tillbaka till jobbmailen får vi ett utskick med kritiska frågor från en föräldragrupp. Välkommen med kritiska frågor för all del men jag vill veta: VEM har skrivit frågorna, VARFÖR och HUR ska svaret användas? Mitt liv går inte ut på att göra livet surt för mina jobbfamiljer. Faktiskt. Mitt jobbliv går ut på att på ca 60% serva 200 familjer med funktionshinder utifrån deras frågeställningar kring språk och kommunkation. NEJ det räcker inte till. JAG räcker inte till.

Skulle jag kunna få en enda lite chokladask till jul kanske? Eller en löneökning?


*mumlar surt*

Ibland gör det ont

En vän till mig har det svårt just nu. Det sortens svåra när man måste leva vidare, och knappast ens vill.

Läskiga Carola

Jag är sjuk.IGEN. En vecka som frisk är kanske bättre än inget. Tittar på gamla Skavlan-avsnitt och där sitter bland annat Carola och glittrar. Hon skrämmer mig verkligen. Och jag gillar inte hennes röst. Den är vacker. Hon kan sjunga högt. Men hon sjunger med frikyrkodarr. Jag känner många som är frikyrkliga och de flesta av dem kan prata och sjunga UTAN frikyrkodarr. Så det borde funka för Carola också. Sen irriterar det mig att hon verkar så god och blid och helig och jag känner inte att det bottnar.

En gång i tiden bodde vi på landet, innan Ia var född och när hon var bebis. Vi bodde i ett underbart parhus från tidigt 1800-tal som var varsamt renoverat med ett lantkök to die for (nej det finns ingen svensk översättning som duger). I herrgården mittemot bodde storbonden och hans snorkiga fru, bredvid en pingstpastor. På gården bredvid anordnas varje midsommar Sveriges största tältmöte; Torpkonferensen. 15000 kristna på ett gärde. Årets happening när man bor på landet: gångavstånd till tacobuffé och handelsbod med frukostvaror. Jag gick hemma med Ia nån dag innan midsommar och skulle gå ner och lägga i en tvätt när det knackar på dörren. Jag öppnar och utanför står Carola. Jag hälsar alltid när nån ringer på, även om vederbörande går fel. Kanske allrahelst när man bor på ett ställe där folk inte i allmänhet kvistar förbi.

- Hej, säger jag till Carola

I det är läget skulle nog jag, om jag vore Carola, kanske säga:

- Hej, ursäkta mig, jag måste ha ringt på fel dörr

Istället tittar hon på mig och min tjocka bebis, uppifrån och ner, säger ingenting, vänder på klacken och går. In till pingstpastorn (som är kvinna och fullkomligt respektabel så ingen behöver ringa Se och Hör). Ingen dödssynd, men det bättrade inte på min bistra attityd gentemot denna nationalsymbol.

Ja se det var en historia det.

Saknad

Ia är född den 9 december 2004. Tio dagar innan dog hennes 6åriga kusin, två veckor efter dog hennes farmor. Det betyder en hel massa saker, det innebär att väldigt många människor inte är desamma nu som de var innan. Att perspektiv byts, men också att ångesten träder in. Det betyder också att mina barn lever med saknaden efter en kusin och en farmor som de aldrig fått träffa, men som de ändå lär känna på ett vis. Idag sa Age, när vi var på väg från tandläkaren:

- Jag saknar min farmor. Jag saknar hon.

- Ja, vet du, det gör jag också

- Hon är högt högt uppe i himlen

- Ja, så kan man säga

- Men vi kan inte flyga dit

Nej älskade älskade barn, dit kan vi inte gå.

Dagens rubrik (från DN)

ÄLG KAN HA DÖDAT 63-ÅRING
Kvinnans make häktades

Det väckts en mängd tankar. Varav en är: varför? Ägde han älgen? Hade han inte tillräcklig pli på den? Borde han haft den inhägnad men höll den istället i köket?

Det hela visade sig förstås bara en rubriksättning gone mad.

Som ett inlägg i den allmänna debatten

Jag är för fria val. Inte minst när det gäller sånt som rör ens egen person och familj. Men nu har jag senaste tiden mest läst hurra-rop och kommentarer om att det förstås är självklart, och ibland direkt önskvärt, att abortera foster med kända genetiska fel. Och, bara för att vara motvalls, läs det här inlägget från nån som faktiskt vet hur det är.

Det hade man aldrig kunnat tro

Min make lyssnar inte bara på P1, han prenumererar på Råd&Rön också. Där är en mamma höggradigt upprörd för att hennes trehjuliga barnvagn vält, med en bebis i och en påhängd treåring bakpå. Allt gick bra, tack och lov. HUR kunde detta hända mig, frågar sig vän av ordning. Indignerad mamma, indignerad artikel. Jag känner ett stort jaha växa inombords. Det är fem år sen jag köpte barnvagn för första gången och jag minns att jag redan då ganska tydligt blev varse att lätta, moderna, snygga TREhjuliga vagnar inte är lika stadiga som fyrhjuliga vagnar. No shit Sherlock. Man kan också tänka sig att det är ganska logiskt att vagnhelvetet välter lättare om man applicerar en ståbräda och hoppande storebror bakpå. Ett, litet, hjul fram, fyra hjul (med ståbrädan) och tungt barn baktill. Fysikens lagar mina vänner.

Köp En Annan Slags Vagn.

Vi har visst råd men... eh.... det är inge kul med Thailandsresor...

Den sk fotbollsfrun som bloggar på Aftonbladets webbplats hävdar att man aldrig någonsin ska säga "vi har inte råd" till sina barn. Det är att lägga vuxenansvar på barnen. Istället bör vi föräldrar linda in: "jag vill inte lägga så mycket pengar på ett par skor som du ändå växer ur, vi åker inte till Thailand för vet du vad: Sverige är så vackert". Allvarligt talat? När Ia undrar varför vi inte kan flyga till Kanarieöarna som den och den på dagis så säger jag att det kostar för mycket pengar. Men påminner henne också om att vi gör andra roliga saker tillsammans istället. Jag har aldrig tänkt i termerna av att låtsas inför mina barn. Självklart ska man inte lasta över bekymmer på barnen, allt behöver man inte säga rakt ut, men låtsas? Var går gränsen för det? Om pappa blir arbetslös, ska han ändå ta sin väska på morgonen och gå och sätta sig på biblioteket hela dagen för att upprätthålla en fasad? Det är väl bättre att vara ärlig: det här har vi inte råd med just nu, men så är det för väldigt många och det är inget konstigt, eller farligt, med det.

Malin Wollin tycker fö att man ska säga att familjen inte utlandssemestrar för att det är bättre för miljön att vara i Sverige. För klimatångest är tydligen ok att föra över på barnen?

På förekommen anledning

Min gode vän ställer en berättigad fråga här: Är inte Lech Walesa väldigt lik Hasse Alfredsson. Svaret har ni här på ömse sidor! Om mannen till höger är lika rolig som han till vänster vet jag egentligen inget om. Men jag har mina aningar.

Min theme-song

Minns ni advokatserien Ally McBeal? Här kommer pessimisten Karinkos theme-song. Ibland behövs en spark i arslet. Speciellt som sonen precis vaknade och är ledsen över att han har ont i benen... Swine-flu here we come.

Rumpnisse

Sonen hittade min gamla mössa hos mormor och morfar. Det är en sån där mössa i skinn med päls runt kanten, en sån som Ronja hade när hon fastnar med foten hos rumpnissarna ni vet. Naturligtvis var jag tvungen att ge en referens till detta, göra sonen kulturmedveten liksom. Stort misstag. I ordet rumpnisse finns nämligen alla möjligheter att lägga märke till likheten med ordet RUMPA. Och rumpa är, som vi vet, en oemotståndlig källa till humor och pruttar. Sonen kiknade av skratt. Rumpa! Vilket osökt fick honom in på... just det: bajs. Det blev en lång kväll.

Att passa i hatt

En del människor passar i de fina salongerna, i designerkläder, bland slott och koja, passar in, passar sig noga.

Jag passar i hatt.

Av alla klädesplagg man kan tänka sig är väl hatt det mest bortkastade att klä i? Otidsenligt helt enkelt. Jag passar bra i hatt. Ser plötsligt sofistikerad, nästan lite spännande ut. Fint som snus helt enkelt. Men ännu har jag inte hittat ett tillfälle för hatt. På sommaren möjligen, men på vintern: omöjligt. För mössa fungerar inte alls lika bra, det är just hatt som gäller.

Det finns alla möjliga meningslösa saker att känna sig småbitter över. Aaaah november.

Murar kan falla

Jag har blivit otroligt blödig efter barnens ankomst. Eller om det kanske kommit ändå, med åren. Hur som helst. Den där bilden med en lång rad med Trabanter som rullar in i Västberlin omgärdad av tusentals människor. Den där filmen på den första gränsövergången vid den där bron. Hur vakterna flackar med blicken, aldrig får nån order. Och låter människorna passera. Jag gråter inte, men det är bra jädra nära.

Murens fall. Himmelska fridens torg.

Jag tror att det är de första historiska händelser jag var med om där jag faktiskt insåg att något stort hände. Och jag tycker det finns en del tröst i de där bilderna när muren faller. Det behövs i novembermörkret.

November

Detta (och nu citerar jag en kollega) rövhål till månad gör ingen människa glad. Och kreativiteten är på botten. Och humöret. Håret är torrt, sonen har astma, maken är i Indien och soffan är nersutten. Blir inte mycket blogg av det.

Föräldrasjälvförtroendeboost.

Vilken jävla grej egentligen. Här går jag och kan knappt ta vara på mig själv. Och ska dessutom få två ungar att må bra, utvecklas och känna trygghet i mig. I MIG! Fy farao. Jag har all kunskap i världen om pedagogik och utvecklingspsykologi, och mycket liten nytta av det. För när det gäller barnuppfostran av mina egna barn slår reptilhjärnan till. Och ibland hör jag tom morsans röst, från min mun. *pu* Maken säger att "det är inte en fråga om man skadar sina barn utan hur" och verkar lugnad av detta faktum. Medan jag stirrar runt och ibland på allvar tror att jag kan bli en fullkomlig förälder. Men mitt i allt allmänt misslyckande försöker jag bli min egen pedagog. Jag tänker att OK jag är inte särskilt bra på att trösta, men jag är bra på att fråga hur de känner kring olika saker efteråt. Och kan be om ursäkt när jag gör något dumt. Jag är otålig och hetlevrad. Men jag är också påhittig och rolig. Jag tjatar för mycket. Men jag sjunger mycket också. Jag mår dåligt ibland och är då alldeles för självcentrerad. Men jag älskar också att ha dem med i det jag gör, även om det inte alltid är fantastiskt innovativa saker. Jag gillar inte att pynta och pyssla, sätta upp hår och färgmatcha kläder. Men jag låter dem samtidigt se att man inte behöver vara så jäkla gullig och städad och ordentlig och lyckad. Och de får växa upp i en familj där de vuxna älskar och respekterar varandra. Där vi visar att vi tycker om varandra. Och inte minst, de får två föräldrar som duger lika mycket. Men naturligtvis behöver jag skärpa mig, speciellt i vissa frågor där jag verkligen skäms. Men vilka dessa frågor är får ni sväva i okunskap om!

Snart är det val

Jaha. Snart ska vi bestämma oss. Rödgrön röra eller Alliansen. Det finns gradskillnader i helvetet och i himlen. Men så djupt ner som till Sverigedemokraterna hoppas jag inte att ni kära läsare sjunker. Då förlorar jag hoppet.

Viktigt för mig:

Inkludering. Jag tycker många särskolor är fantastiska, med underbara pedagoger som sätter barnens individuella utveckling i centrum. Men särskolan är till för utvecklingsstörda, inte för barn som i största allmänhet stör eller inte passar riktigt in. (Enligt vem förresten?) Varför kan inte den vanliga skolan ha samma synsätt? Det här gör ju förstås att det blir väldigt svårt att lägga rösten på Folkpartiet. Men sossarna ska inte vara så snabba att slå sig på axeln: Sverige är erbarmligt dåligt på inkludering. Barn lär sig av andra barn, därför är det viktigt med normalstörda förebilder. Även om man går särskolan ska man ha en tillhörighet i vanliga skolan. Jag tappar nästan hoppet när det gäller det här. Senast förra veckan var det en lärare som med panik i rösten sa "men han måste omtestas, han måste vara utvecklingsstörd". Pojken har testats tre gånger. Han är inte utvecklingsstörd. Speciell, men ínte utvecklingsstörd. Han kan lära sig om han får förutsättningar för det. Istället gör systemet så han straffar ut sig. Här kan vi faktiskt lära oss av USAs skolsystem, tro det eller ej.

Vård för papperslösa. Behöver inte skriva så mycket om det tycker jag. Illegalt i landet bör inte innebära dödsstraff. Och vilken rävsax läkarna hamnar i när en sjuk människa söker hjälp och de förväntas be dem vända i dörren och sedan ringa polisen.

Avskaffa landstingen! Eller gör nåt. Vad som helst. Nåt mer kostnadsineffektivt och långsamt system kan knappast finnas. Och med det menar jag inte att vård ska vara vinstbärande. Men jag tror att alla som jobbar inom landstinget förstår min frustration..

Miljön. Förstås. Men jag har svårt att hitta en sakfråga specifikt. Jag har klimatångest och tycker i princip att vi bör betala mer för bensinen (jag bilpendlar för det mesta för övrigt) och flyget ska också betala koldioxidskatt. Till exempel.

Och nu till en kontroversiell fråga:

Kolla över arbetsrätten Nu har jag under min relativt sett korta karriär (7 år) 2 fall där medarbetare fullständigt misskött sitt arbete, skyfflat över arbetsuppgifter på andra och i ett fall helt enkelt mobbat övrig personal. Detta har fortgått år efter år trots försök till insatser och medling. Kompetenta människor har slutat, cheferna sliter sitt hår och facket säger "nej". Jag är också rädd för att få en situation där folk inte vågar säga vad de tycker av rädsla att få sparken. Men nåt måste väl gå att göra? Tänker också på det man kunde läsa i tidningarna häromveckan där en lärare sålt en 17årig flicka till andra män, men där hans arbetsgivare ändå inte tilläts sparka honom från hans jobb på gymnasiet. Det är väl inte rimligt?

Ett axplock. Till slut kommer det väl ändå sluta som senast: DNs test där man via olika frågor till slut fick sig ett parti tilldelat. Det blev ingen överraskning iofs.

Allt är normalt

Utvecklingssamtal på förskolan angående Age. Det var väl trevligt. Men jag vet inte hur nödvändigt när det som vi i viss mån oroar oss för bara viftas bort: "Jag förstår inte hur folk inte kan förstå när han pratar, jag förstår allting". Ja det är klart att du gör, du har känt honom och träffat honom flera dagar i veckan i 2 år. Vi förstår också vad han säger. Men nu är det inte vår kännedom om honom som ska bedömas och inte heller hur bra vi tolkar bakvända ord. Age är en pojk med så mycket språk i sig, och när det talade språket fortfarande är svårförståeligt för dem som inte känner honom, då bör man ändå vara lite observant. Och inte bara ge föräldrarna (varav en är logoped för tusan!) en klapp på axeln och säga att det kommer gå så bra så och snart, snart pratar han som ett rinnande vatten.

För att förtydliga: Age är en i huvudsak mycket normalstöd pojke och jag är inte allvarlig oroad över hans utveckling. MEN: föräldrars oro måste tas på allvar. Det är fler än en förälder till ett barn med funktionshinder som försökt lyfta sina funderingar för förskola, BVC, barnläkare och gång efter gång fått höra att allt är normalt, att barn är olika, att det snart ordnar sig. För det gör inte alltid det.

Suck.

Jag jag jag jag- igen

Jag har sagt det förr, och jag säger det igen: många vaccinationer är först och främst en solidaritetshandling gentemot andra. Mässling är inte så farligt- för de flesta, inte Röda Hund heller, men släpps de sjukdomarna lösa orsakar de ändå oändlig skada, t ex på ofödda foster. Jag tillhör ingen riskgrupp och jag är inte särskilt rädd för att bli sjuk men det ska inte bara vara ens eget navelskåderi som avgör om man ska vaccinera sig eller inte. Hade mina barns kusin fått svininfluensa under sin cancerbehandling hade hon dött. Hennes syster fick t ex vaccinera sig mot vattkoppor som inte är farligt alls- för de flesta.

Jag tror för övrigt inte heller att läkemedelsindustrin är så vidare intresserad av att en massa folk ska dö eller skadas p ga ett vaccin som de tagit fram. Jag kan tänka mig bättre reklam.

Du får göra som du vill förstås, det är ett fritt land tack och lov. Men det är inte bara ens egen ensak. Mitt handlande får konsekvenser för andra, så är det bara.

Lysande

Jag kan eller vill inte uttala mig som om jag vet hur jag skulle ha känt mig om jag varit förälder till ett funktionshindrat barn, jag kan bara uttala mig som jag själv. Och jag tror att gemene man som blir upprörd över det här, blir upprörd över att hon upptäcker sina egna fördomar. För det är inte bara kompletta idioter som har fördomar om utvecklingstörda människor, det är vem som helst. Folk i allmänhet har en ganska klar bild över hur det är att vara utvecklingsstörd. Som om alla skulle vara likadana. Go Jerry!

Ha ha ha

Polisen meddelar att man gripit några av Usama bin Ladens släktingar.

De personer som nu sitter i säkert förvar är Usamas mor, Marme Laden och de två bröderna, Choko Laden och Remou Laden. I lördags kväll
tillfångatogs även hans syster, Pina co Laden. Nu spanar man efter hans kusin
Sal Laden och hans senile farfar, Varvardetjag Laden.

Serviceyrke

Jag har skrivit förr om en del busschaufförers ickekänsla för service. Jag har inget vetenskapligt på fötterna och biter mig i tungan men så här är det just på min busslinje iaf: 90% av busschaufförerna är oklanderligt trevliga oavsett kön. Av de övriga 10% är en majoritet kvinnor av nån anledning. Idag råkade jag ut för detta:
Strax efter avgång känner jag att det är väldigt kallt och drar. Tittar efter den skyldiga fläkten men hittar ingt. Upptäcker däremot att den ena dörren inte är ordentligt stängd utan glipar rätt ordentligt. Som den Vän av Ordning jag är ropar jag till busschauffören: Du, dörren är inte ordentligt stängd här bak. Hon saktar in och trycker på den magiska öppna-knappen. Dörren öppna. Och stängs...nästan, men inte riktigt. Hon tittar på mig och ropar: Du det här kan inte jag göra nåt åt. Det är inget jag kan göra faktiskt. Om du är kall får du väl flytta dig. Jag kan väl inte fixa vad som helst heller!
Nähä, så kanske det är. Fast anledningen att jag uppmärksammade detta hade inget att göra med min eventuella frusenhet utan snarare med att det kändes potentiellt osäkert med en ostängd bussdörr i 100 km i timmen. Men vad vet jag. Jag är bara en enkel passagerare.

Nämen att jag inte tänkte på det

6. Dela inte ut straff utan en förklaring. Alla barn bryter mot regler. Det räcker dock inte med att tillämpa till exempel time out om barnet inte förstår vad det gjort fel. Sätt dig ned och prata med barnet om vad som hänt och föreslå en lösning. Har barnet tagit en leksak från sitt syskon kan du till exempel be barnet att lämna tillbaka den.

Här finns länken

Jag ska be barnet att lämna tillbaka leksaken. Genialiskt. Så enkelt vårt liv kommer bli nu. "Ge tillbaka bilen till Ia nu" "Ja mor". Idiotsäkert. Verkligen.

Hos öranäsahalsdoktorn.

I juni fick Age rör i öronen. Han hade haft många öroninflammationer, hade mycket vätska bakom trumhinnona och hörde väldigt dåligt. För nån vecka sen var det dags för en ny ÖI och pga rören skulle han kollas extra hos Dr Russkij. Hon vilar inte på lagrarna den damen. Vips, så var ena röret ute, vips det andra "Diet sietter dåligt diet diär" (ni förstår konceptet). Tydligen var det heller inte tal om nya rör, trots att de var alldeles nödvändiga för tre månader sen. Och trots att diagrammet på högerörat inte vågade sig sådär fint utan istället var ett rakt streck. Jag uttryckte viss oro inför att talet inte förbättrats alls och VIPS kom det simultant från både doktor och sköterska:

Du ska inte oroa dig, snart kommer han att prata så fint så. Barn är olika.

Att de inte hörde Age prata under hela besöket och följaktligen inte borde kunna bedöma hans uttalsutvecklingsmöjligheter var skit samma. Att undertecknad råkar vara logoped och förmodligen vt mer om både velarisering och klusilering än de där båda, viftades bort. Och nästa person som säger att barn är olika kommer jag ha mycket mycket svårt att inte knäppa till på näsan.

Sen frågade jag om den där körteln bakom näsan, om den skulle tas bort och isåfall varför. Och när. Dr Russkij sa "röntgen röntgen" och hade sånär skickat en remiss där och då om jag inte hunnit säga att hans näsa redan var röntgad och att dr Russkij herself ringt oss om resultatet.

Om tre månader är det återbesök. Får se om hon minns oss då. Och hur bra Agestackaren hör då...

I väntans tider

Morsan och farsan får hem en av de här pluttarna nån gång under v 47. Förstår ni hur många leksaker som kommer ryka!

Bratz?

Nehej, bara en snygg supermodell. Det ser helt sinnessjukt ut. Har ni sett de där smått vidriga barbie-wannabeedockorna; Bratz? Ungefär så ser hon ut. Skruvat. Fast jag har svårt att tro att nån som tittar på det där vill se ut så. Eller?

Jag är tillbaka

men ändå inte tillbaka här på bloggen. När jag äntligen fått läsare. Otacksamt!

I morgon kanske.

Väntar med spänning

Joråsåatt

Spär på min klimatångest genom att sticka iväg till Rhodos idag tillsammans med 4,5-åringen. Ha´re!

Det är synd om människan

Idag var en tung dag på jobbet. Jag tycker att det borde finnas en slags "oturspott" i livet; att om nåt riktigt jobbigt hänt, borde man vara vaccinerad mot att nåt annat lika jävligt, eller värre, händer igen. Jo, för det finns värre saker än att vara lite febrig på sin utlandssemester... Ibland tar jag med mig jobbet hem, ibland när den där medmänskligheten som måste finnas kryper väldigt nära inpå.

Och inte kan jag prata om det heller, den där sekretessen ni vet. Men håll tummarna, eller be väldigt innerligt, så tror jag att det ändå når fram. Det finns en familj som behöver all styrka dom kan få.

Dålig timing

Ska man ha ont i halsen, hastigt uppkommet, bör detta inte inträffa två dagar innan avfärd till varmt charterställe.

Dagens Agecitat

När man ätit och fikat är man inte hungrig och fikig längre.

Så sant

Jag tycker, jag anser, jag tror, jag vet, jag, jag, jag

Linda Skugge tycker att barn måste socialiseras, bli smidiga, starka, stresståliga varelser med ett stort kontaktnät. Hon investerar i sina barn. Hon fick aldrig åka på aktiviteter hon minsann, hennes föräldar frågade aldrig om hon ville. Hade de bara gjort det, hade hennes liv blivit en framgångssaga. Typ. Läs här för hela debattartikeln. Jag räknade inte hur många "jag" som fínns i artikeln, men det är bra många. Hon fick inte, så därför ska dom få. Och frågetecknen hopar sig: vill barnen det här? Ena dottern vägrade så småningen gymnastik FAST hon hade fallenhet för det, vilket gör Linda Skugge purken. Linda säger att det är VI som vuxna som ska styra in våra barn på rätt aktiviteter. Kanske är det också vi som vuxna som ska bromsa ibland. Och rätt aktiviteter, vad är det? Risken är väl att barnen istället för att som Linda sura över att hon aldrig fick några sportaktiviteter som barn; snarare kommer tala ut i TVsofforna om hur de drillades trötta i träningslokal efter träningslokal. Det är inte en fråga om vi kommer skada vår barn, utan hur.

När ska de leka? Ha tråkigt? Klippa sönder en tidning och sen tejpa ihop den med blommig tejp och binda ett snöre om? Gräva ett hål bakom vinbärsbusken för att se hur djupt det blir? Sitta ensamma i sin egen värld och tänka?

Det kanske bottnar i att jag i grund och botten är en latoxe och därför gärna sjunger latmaskens lov. Kanske det. Men också i att faktiskt inte alla människor vill vara smidiga sociala varelser. En del trivs ganska bra som excentriska ensamvargar. Har Linda Skugge planerat in en aktivitet för det också?

Dagens ord

Schackbekanta

Kollar på Skavlan. Och det är klart, är man schackspelare så medföljer det förstås schackbekanta. Men jag tror inte jag har några. Ja, jag spelar inte schack, så det är antagligen semantiskt omöjligt att ha en schackbekant.

Å dessa intellektuella fredagkvällar.

Kollar på cykel

Tänker nu sälja min cykel då jag har tänkt mig att skaffa en annan cykel.Har inte haft denna cykel speciellt länge så jag skulle kunna säga med hjärtat på handen att den är nästintill som jätteny.Allting fungerar på den som både bak och framljus(dynamo).Godkännt lås och bägge nycklarna finns.Denna cykel tåls att titta på.

Mmmm. Låter bra. Nästintill som jätteny också.

fin cykel i ubderbart skick växlar fungerar perfekt dom är 7 till antalet båda lysena fungerar med lås med alla nycklar finns ring om intresse finns.

Punka finnes ej. Inte punkter heller.

No shit, Sherlock

Det hade jag aldrig kunnat tro...

Tre ord jag uppskattar

Det är inte innebörden i dem jag uppskattar alltså, jag bara gillar hur dom låter. Roligt, liksom

Lattemorsa

Föräldrataliban

Sjalterrorist

En sjalterrorist kan ofta även vara föräldrataliban (kan man kanske se på den semantiska likheten där...) men knappast lattemorsa.

Vuxenpoäng

Inte fasen är det vuxenpoäng att storhandla, ha ica-kort eller cykelhjälm. Däremot har jag cashat in fett med poäng idag. Avundsjuk? Vill du veta hur? Det är enkelt:

Du har fett hår, buskiga ögonbryn, en jättefinne på näsan och är extremt osminkad på det där nästan grå viset. Du ser ut på det viset, och går ändå in till polisen och fixar ett pass. Som du ska ha de närmaste fem åren. Ditt ansikte utåt. Och du bryr dig inte om det särskilt mycket utan tänker istället muntert "det är ju ändå så här jag ser ut".

Voila.

Pratat med förskolechefen

Hon har inte gett några riktlinjer vad gäller att ha syskon kvar på förskolan när ett annat syskon t ex är hos läkaren, men hon är å andra sidan ny chef sen i somras. Hon förmodar att det borde gälla samma sak som när ett barn är sjukt: det friska syskonet får vara på förskolan.

Men hon skulle kolla om det fanns några riktlinjer angående detta på nåt annat håll.
Och höll med om att det ska vara samma regler för alla föräldrar.

För att lätta upp

Bilden snodd här

Så vad ser du? Snuskhummer.

Barnens Behov i Centrum

Age ska på astma/allergiuppföljning i morgon och det blir en rätt långdragen historia med pricktest och grejer. Jag sa när jag hämtade på dagis att barnen äter frukost hemma, jag lämnar av Ia vid klockan halv nio och Age återlämnas i tid till lunch. Skulle sen iväg när en av pedagogerna kommer och säger:

- Fast Ia får inte vara här hörde jag precis

- Ursäkta?!

- Nej alltså Majsan och Nisses föräldrar fick ta med alla syskon när de skulle till läkaren.

- Och varför då om jag får fråga?

- Ja, alltså, du är ju ledig. Och då får barnen inte vara här.

- ????!!!!

I Karlskoga kommun ska man enligt uppgift jobba enligt Barnens Behov I Centrum. Ja det är verkligen Ias behov att sitta i ett väntrum och sen få se sin lillebror bli stucken i armen. Precis som Majsans pappa säkert tyckte det var absolut fantastiskt att samtidigt som Majsan grät och inte ville undersökas, jaga lillebror 15 månader runt i rummet. Jag skulle också ha tyckt det hade varit en riktig familjehappening om Ia varit med under Ages öronoperation. Vad mysigt vi hade haft det allihop på uppvaket. Idag hade sjukgymnasten bassänggrupp med fyra funktionshindrade barn. Tänk vad härligt att slänga i en sådär fem-sex normalrörliga syskon i samma lilla rehabbassäng. För att inte tala om att språktesta en lättstörd autistisk person ihop med ett par stimmiga pratsamma bröder. Och vem har inte drömt om att ta med barnen till gynekologen? Tandläkaren? (Vängka Age schluka! Gö ingke shåå!)Eller varför inte till familjeterapeuten? Och vilken fröjd att ha vaccinationstid på sitt arbete i Kristinehamn och behöva åka 25 minuter och hämta på dagis, åka 25 minuter tillbaka, vaccinera sig, och sen göra om resan igen i omvänd riktining.

ALLVARLIGT TALAT!!!!!

Sen har förskolefröken den goda smaken att namnge ett föräldrapar (undrar vilka hon pratar om mig med?) som faktiskt hade åkt BÅDA två med lillebror bara för att ta en spruta

- Och då kan man faktiskt tycka att syskonet inte ska vara på dagis

Jaha. Varför då? För att föräldrarna misshagar personalen? Ty barnet skola betala tusenfalt för varje snedsteg som deras fader och framför allt deras moder tar. Ehuru så säger skriften "kommunala regler för att misstänkliggöra och sätta dit föräldrar"

Efter jag sagt ungefär detta (fast inte så välformulerat och med starkare röst) frågade jag om vem som bestämt detta och hennes telefonnummer.

- Eeeeh, fast jag kan ringa

Säger personalen. Ringer och meddelar sen att Ia visst få vara på dagis i morgon. Och tror kanske inte att jag inte kommer gå till botten med detta. Men jag vill veta: är det personalen som tänjer lite på rekommendationerna för att få bestämma? Är det förskolechefen som drabbats av sinnesförvirring pga maktmissbruk? Är det politikerna som teoretiskt sett tycker att detta är rätt och riktigt och sätter Barnens Behov I Centrum? Det vill jag veta. För jag misstänker att jag visserligen får som jag vill men inte för att jag anses ha rätt utan för att jag är arg och vältalig. Och så gäller vissa regler för den familj som är välfungerande och stark, och andra regler för föräldrar som inte kan tala för sig. Och sånt gör mig så jävla galen. Pardon my french.

Nä. Jag tycker inte man ska ta med sig en unge på semester och lämna den andra på dagis. Jag kan faktiskt tycka att man skulle kunna få ta en semesterdag och åka på spa själv utan barn för att överleva hösten och slippa vara sjukskriven. Utan att behöva använda mormor som barnvakt. Kanske kan det helt enkelt också vara att sätta Barnens Behov I Centrum. Men jag kan förstå varför jag inte får det. Det här däremot är BAROCKT.

Och ta mig tusan om inte jag och Age ska ta oss en liten fika i morgon, bara vi två.

Spännande värre

Maken ringde från hotellet i Mumbai. Han hade begynnande förkylningssymptom. Hu så spännande. Sist han blev sjuk på Indienresa kom han hem efter två/tre veckor 8 kg lättare med 40 graders feber och röda prickar över hela kroppen. Jag hade varit hemma med sjuka barn och varit sjuk själv och längtade efter avlastning, men så blev det visst inte. . . Vårdcentralsläkaren i Göteborg vägrade ta emot honom för att han kom direkt från Indien. Trots att han inte varit i närheten av en läkarstation där utan endast medicinerat flitigt med Ipren och Magncyl. Istället skickades J till Östra Sjukhusets Infektionsklinik där han fick sitta och feberfrysa i ett iskallt uteväntrum och slutligen få en mindre utskällning för att han besvärade infektionsläkarna med en simpel obehandlad halsfluss. Det hela kulminerade efter nån vecka när han i princip sovit dygnet runt och till slut lovade mig en sovmorgon. Halleluja! Jag blev väckt vid pass klockan sex morgonen efter av en man med stora böldliknande utslag i ljumskar och armhålor och stora svårigheter att andas. Han väste fram "jag verkar ha blivit allergisk mot något, måste åka till akuten". Vad tänkte jag då när jag stod mitt emot min livs kärlek, avmagrad med andnöd? Jo:

Din jävel! Jag skulle få sova!!

I lust och nöd.

Sen blev jag förstås orolig och ångerfull och allt det där. Men ändå. Där ser man vad sömnbrist kan göra med en människa. Nu hoppas jag närmast på att han är förhållandevis fräsch på torsdag så han KOMMER HEM! Och nej det är inte svininfluensa. Jag vägrar svininfluensa.

En sak jag hatar

Det är det värsta jag vet. Att tvinga i sin lille treåring astmamedicin med den jättestora Nebunetten. På vintern behöver vi inte tvinga, då gör han det själv av gammal vana. Men nu är det första dagisförkylningen och då är det bara att härda ut och hålla i tills han har andats in. Och inte bry sig om att han skriker att han inte vågar. Det kommer bli en lång natt. Och det är INTE svininfluensan. Jag vägrar svininfluensan.

Märkligt

Det är konstigt. Ösregn ute och ändå känns det öken.

Vem blir orättvist behandlad egentligen?

Idag är en sån dag då jag känner mig lite missförstådd. INTE kränkt. Inte kränkt alls. Kränkt är ett starkt stort ord. Missförstådd är inte så farligt. Lite stickigt bara. Vissa beter sig om de tror att vi som jobbar i vården bara är ute för att förhala, missbedöma och allmänt slashasa oss. Jag fick höra en gång att "vår nya sjukgymnast är mycket bättre, hon är samarbetsvillig och rättar sig efter oss och våra tider". Jo. Kan det spela in att sjukgymnasten är privat och behöver sina patienter? Möjligen. Jag glömmer också saker, fast inget viktigt än så länge. Det händer ofta att jag inte ringer upp precis samma vecka som jag lovat nåt. Det är klart att jag vill vara följsam och omtyckt och service minded. Det är klart att jag vill det! Jag gör mitt jäkla bästa för att det ska bli så. Men i vårt arbetslag finns ca 150 familjer. Jag jobbar en dryg halvtid (har 20% i projekt). Det är ingen ursäkt för att vara oprofessionell, otrevlig eller nonchalant. Men det är en förklaring till varför nästan ingen är nöjd. Varför alla vill ha mer. Alla barn som är hos oss har behov som behöver tillgodoses med extra stora resurser. Men vad gör vi när de extra stora resurserna inte finns?

Och det här är min övertygelse:

Jag tänker INTE prioritera den familj som skriker högst. Det är sååååå mycket enklare att göra det. Men tyvärr: det kommer förhoppningsvis inte hända. ALLA föräldrar vill det bästa för sina barn. Men en del förstår inte vad det är. En del har inte röst att skrika. Och jag måste lägga min tid på de barnen som behöver det mest. Jag är också en verbal påläst stridig förälder. Det är inte det att jag inte förstår. Och ingen ska heller få mindre, eller sämre, vård för att den skriker.

Och ring för Guds skull inte min privata mobil.

Jag kommer nu att huka under ett buskage för den korseld som strax drabbar mig. Får jag bara tillägga:

INGEN behöver tacka mig för att jag gör mitt jobb. Det är mitt arbete. Jag får betalt. Det är inte tacksamhet jag är ute efter. Lite arbetsro, möjligen. Och 90% av tiden är jag faktiskt rätt bra på att ta emot frustration, ledsnad, oro, frågor, ifrågasättande och jag är självkritisk intill ruinens brant. Men Inte Idag.

För er som inte addat mig på facebook

Sonen tyckte att Finnkampen var lika delar fascinerande som frånstötande:

"Man får inte springa med pinnar!"

"Man får inte hoppa i vattenpölar utan stövlar!"

Ord och inga visor

Modersmjölkersättning är helt artfrämmande. Hade min man föreslagit det så hade han fått en brödkavel eller en stekpanna i skallen

Artikeln finns här.

Jojo. En kvinna som svarar i telefon på Amningshjälpen är också övertygad om att barn som inte ammas får betydligt sämre förutsättningar i livet. Oklart hur. Jag lyssnade på radio till en kvinna som var allergiläkare, professor t om. Hon hade blivit hotad för att hon sagt sanningen: det finns ingenting som egentligen tyder på att barn som ammas mer än sex månader får mindre allergier än andra. Hon blev hotad därför att "det vet ju alla att det är så". Att inte forskningen stödjer detta så brett som många barnmorskor och BVCsköterskor rapar upp, är tydligen skit samma. Vi ammar mest av alla i västvärlden- och vi har mest allegier också. Kanske betyder det att barn inte borde ammas alls?! Eller innebär det helt enkelt att amning inte gör nån signifikant skillnad varken hit eller dit?

Artfrämmande är ett härligt retoriskt ord förresten. Jag har också fått höra (på ett föräldraforum) att min bebis var artfrämmande för att hon tyckte om att ligga själv på golvet eller i babysitter. Hon skulle inte ha klarat sig om det hade kommit en isbjörn nämligen. Tur då, att det inte fanns så många isbjörnar på golvet i vår lägenhet.

For the record: jag ammade bägge mina barn i ungefär 7-9 månader. Den ena växte och blev fet och har inga allergier. Den andre var tanig och fick allergier. Det var praktiskt att amma tyckte jag. Jag hade inte ont och kunde ha försörjt några ungar till när jag ändå var igång. Men jag tror faktiskt inte att amningen har påverkat varken mig eller ungarna på nåt livsavgörande sätt.

Men så är jag tydligen artfrämmande också.

Bara en tanke

Sorg är kärlekens pris. Kanske blir det ett inlägg om det, kanske inte. Jag har skrivit om det förr, det om hur jag mitt i den mest svindlande lycka också vidrör den djupaste avgrund. Så är mitt liv, fast jag inte lever det på något annorlunda sätt än nån annan. Mitt liv är sånt, för sådan blev jag, att jag alltid väntar. I en av min fasters damtidningar läste jag en intervju med Jill Johnson och hon uttryckte sig ungefär såhär: Mitt liv var blå himmel och solsken, men hela tiden tittade jag uppåt och väntade på regnet.

Det regnar mycket mindre den här hösten.

Logopedhumor

Kommunikationskarnevalen är ett återkommande spektakel, och det är ju ett rätt fånigt namn. När jag skrev om den i somras så kom Magisk Snövit med en rolig kommentar om hennes lilla konvent som hon brukar gå på. Kan inte motstå att nämna detta fantastiska namn en gång till

Svälj i Väst

Man kan ju undra vilken yrkeskategori som samlas på den träffen. Höhöhö.

Spik i foten

En gång för länge sedan var jag och min syster på restresa på Kreta. det var å så härligt med sol, sol, sol, varmt hav och... ja inte så mycket mer. Vi kommer hem. Det börjar klia. Lite sådär lagom börjar det klia. Sen infernaliskt. Runt vristerna mest, sådär så jag var tvungen att riva mig tills blodvite uppstod. Och runt handlederna. Det kliade i samma paritet som när man råkar få svamp nivetvar. Tills slut fanns ingen återvändo, dags att ringa doktor Slobodan på studenthälsan. Alltid lika spännande att gå till honom, jag visste aldrig vilka små piller jag skulle komma tillbaka med. Nåväl. Doktorn tittade, hummade, frågade: Chreckland, du sa? Avkunnade domen:

Du har skabb.

Skabb. Skabb??!! I min värld var skabb sånt som drabbade rävar och som medförde tunn eländig svans och i slutänden döden. Lite äckligt också. Lortaktigt på nåt vis. Jag kände skam och blygsel när jag släpade mig (kliande) iväg till apoteket för att köpa Kräm Mot Skabb. Skabb kändes ungefär som det värsta skämmiga i världen när jag stod där i kön. Det kändes så innan jag fick min tub, och det på paketet stod med minst meterhöga bokstäver:

Mot skabb och FLATLÖSS

Jag kände mig nödgad att liksom i förbifarten, ganska ljudligt, fråga apotekaren om det här verkligen var den bästa behandlingen mot SKABB. Så att ingen av de runt omkring, som alldeles säkert inte hade något annat för sig än att bry sig om vad för slags otäck sjukdom jag hade, skulle tro att jag hade... Hemska tanke. Plötsligt var skabb ett helt okej alternativ.

Så fort kan åsikter ändras...

Vad lite du pratar!

Var på 30årskalas igår. Mycket trevligt. Det var maken till min gamla gymnasiebästis som hade kalaset och därför träffade jag även bästisens syster som jag också brukade hänga med förr i världen. Hon pratar mycket, fort och ofta. Jag pratar också mycket, fort och ofta. Vi insåg att vi båda ofta får höra kommentarer angående detta:

Vad mycket du pratar! Här får man inte en syl i vädret! Hinner du verkligen tänka efter när du pratar så fort?

Det är lite lustigt helt enkelt, med folk som inte kan hålla käften. Hon har t ex fått höra att hon skulle kunna ställa upp som ett svenskatest för invandrare: när de förstår henne, är de fullfjädrade. Bästisens svägerska pratar också ofta, fort och mycket. Hon är från Sydamerika och kände inte alls igen det här. Där anses man inte vara obetänksam om man pratar på, snarare tvärt om. Här upplever jag att jag ibland inte tas på allvar för att jag har svårt att vara tyst.

Tänk om jag skulle börja kommentera på liknande sätt:

Vad tyst du är! Vad lite du pratar! Har du svårt för att tänka och prata samtidigt?

Det skulle jag ju aldrig göra, känns otrevligt.

Det är klart, att ibland halkar det ut ett och annat obetänksamt ord. Och det är klart att det är lättare att lyssna om jag själv håller tyst. I dom situationerna bör jag faktiskt bita mig i tungan. Men jag pratar inte för att jag vill fylla ett tomrum, för att jag är rädd för tystnaden, för att jag älskar min egen röst. Jag kommer vidare genom att verbalisera mina tankar. Jag tänker bättre om jag pratar. När jag tänker, resonerar jag på samma sätt inuti mitt huvud, spelar upp dialoger, provar olika sätt att formulera mig. Och naturligtvis får ni gärna skämta om hur jag låter, det är sån jag är och kan jag inte skratta åt det själv så vore livet väldigt tråkigt.

God natt önskar den inte så regelbundet blogguppdaterande Karinko

Hitta hem

Tänkte förut idag att nu får det vara nog. Jag kan inte ha ett enda kantarellställe. Dessutom hemma hos mina föräldrar på andra sidan stan. Dags att klippa kantarellbanden till päronen och stövla ut i skogen. Det ska ju finnas så mycket svamp i år. Har jag hört. Lätt som en plätt, skogen bakom knuten. Blandskog, optimala förhållanden. Stövlar på utan stövlar. Ner i ett och annat dike. Men vad gör det, kvällen är vacker, här väntar skogens gula guld. Jag hittar gigantiska blåbär och hallon som ser en aning smårötna ut. Jag hittar vildsvinsbök. Jag hittar inte en enda svamp.

Det börjar skymma, och eftersom jag har en något nedsatt spatial förmåga och inte riktigt vet var jag befinner mig så beslutar jag för att ge upp jakten. Och följa kraftledningsgatan hem. Kan inte gå fel.

Ni vet hur folk säger att om man vill hitta en karl ska man liksom låtsas att man inte vill hitta en karl. Och då kommer han. Jag är inte övertygad om att det funkar på det sättet när det gäller karlar. Men när det gäller kantareller! Jojo. Stora fina kantareller. Supernajjs. Jag gratulerar mig själv när jag inser att det börjar bli mörkt. Och att det absolut är vildsvinsgrymt jag hör. Följer kraftledningsgatan. Dike. Plask. Brakar genom några taggiga buskar. Dike. Plask.

Det är tur att det är gott med smörstekta kantareller på rostat bröd.

Joråsåatt

ENFP "Journalist". These people love novelty and surprises. They are big on emotions and expression. Life is an exciting drama. They are good at sales, advertising, politics, and acting. 5% of the total population.

Personlighetstest. Aah joyful bliss. Fast svarar man i allmänhet som man är, som man tror att man är, eller som man vill vara? Jag vet inte riktigt, men vissa frågor var svåra. Är jag "what you see is what you get" eller är jag mystisk och mångbottnad?

Autism från insidan

Det är lugnt så här första veckan på jobbet. Jag har tid att läsa. Tack och lov fick jag tag på "Autism från insidan- en handbok" av Hilde De Clercq. Det är nog rätt vetenskapligt skriven men full av otroligt talande exempel, ofta citat från människor som själva har nån form av autismspektrumdiagnos. Jag känner mig nyfrälst-en hel massa saker som jag vetat, får jag ord på. Och apropå det här kommer nu ett citat från boken. Ett exempel ges först på hur en vuxen ska göra något men misslyckas (t ex ska låsa upp dörren men tappar nyckeln). Ett vanligt barn imiterar det den vuxne försökte göra, barnet med autism det han faktiskt gjorde.

[...]barn med autism som alltför ofta imiterar det de hör eller ser, även om handlingen är meningslös. Föräldrar och personal klagar ofta över att barnen med autism härmar precis de saker som de inte borde härma! Olämpligt uppförande, att skrika, att göra samma fel om och om igen, eftersom de tror att det hör till. De gör så även i situationer som till synes är helt meningslösa. [...] Barn och vuxna med autism är väldigt sårbara på grund av detta. Vi ska låta dem härma så få meningslösa saker som möjligt. Istället ska vi lära dem poängen med saker och ting.

ur "Autism från insidan- en handbok" av Hilde De Clercq

Inte mainstream längre.

Jag brukar tvångsmässigt svara på dessa imbecilla statistiskt insignifikanta undersökningar och oftast svara som de flesta andra. T ex tycker jag liksom de flesta att miljonsatsningen på Göteborgs stads nya logga (go:teborg) förtjänar omdömet E Du Go Eller. Men kolla här Jag sticker ut. Jag tycker nämligen att det är OK att twittra när som helst. Iofs såg jag nu att "på Begravning" fanns med och det är möjligen ett tveksamt tillfälle... Artikeln handlar om nån som twittrade under förlossningen. Folk tycker uppenbarligen det är helt vansinnigt. Också samma människor som i sina bloggar kan skriva en MYCKET utförlig förlossningsberättelse inkluderande allt från bristningar till spyor. Jag förstår inte riktigt problemet. Det är åtminstone mer intressant att få veta när någons vatten har gått, än att läsa om människor som "är på jobbet"? Jag twittrar inte, det räcker med facebook och blogg. Jag är aldrig inne på twitter heller, eftersom jag tycker det är lika ointressant som knäckebrödsbloggar (= idag gick vi upp och åt frukost. Pelle ville bara ha två skedar gröt. Sen bajsade han). Men upprörande är det välan inte? Jag har iofs svårt att tänka mig hur twittrandet under sexakten skulle se ut. Och är det inte ett underbetyg om man samtidigt har energi för att knappa på datorn?

AAAH. Jag har massor av bloggämnen men jag vet inte vilket jag ska börja med.

- Vilka är "folk" egentligen?

- Varför är det en negativ egenskap att vara pratig och hävca ur sig saker, och en positiv egenskap att vara eftertänksam?

- Hur det känns att vara del av en på bloggar bespottad grupp

- receptet på rabarberpaj med dubbel smul

- Kärleken, den romantiska och den verkliga

....

God natt.

Segling och Liseberg

Jag är en typisk inlandsbo som har svårt att förstå tjusningen med ett grått öppet hav som luktar fis av tång. Men segling (för motor pga ingen vind) i 25 graders värme, en bra plats i naturhamn med både bad från båt och vid sandstrand (på västkusten, det ni!) plus att svärfar både var skeppare och ruffhäxa, gör en seglingssemester mer än härligt. Årets första solbränna, barn som varit sams, en storkusin som underhållit sina småkusiner, och en gigantisk räkmacka i Skärhamn. Ni förstår va?

Idag Liseberg. Betänk att våra barn endast är tre och fyra och ett halvt. Betänk även att det inte bjöds varken sockervadd, glass eller roliga kaninöron. Kalaset gick ändå på minst 1000 spänn. Min tröst i sammanhanget är att jag på fem försök på lyckohjulen fick fyra vinster. Varav ett cyklop med snorkel som gjorde Ia stum av lycka och som hon har på sig i detta nu medan hon ser på Alfons på TV. Synd att kameran har slut på batteri...

På tisdag åker jag hem. På onsdag börjar jag jobba. Vardag. Och därmed fler blogginlägg skulle jag tro. Bra va?

Fjortisstil och Partille-johnny

Har umgåtts med barnens 12åriga kusin ett par dagar, vilket ofelbart fått mig att känna mig precis så vuxen som jag är. Hon har introducerat mig till stilarna som gäller och man kan än en gång konstatera att intet är nytt under solen. Fjortisstilen innefattar spretigt blondreat hår och vitskimrande läppar (fast de randiga solglasögonen var nya för mig). Partille-Johnnysarna ser lite ut som bandet Reeperbahn när det begav sig, fast gummisnoddar runt byxbenen? Det får mig ofelbart att undra varför. Och förvandlas i samma stund till min egen mor när jag själv kom hem med svarta läppar och loppiga fynd från myrorna. En sak att vara tacksam över är att också E trots sin ungdom inte särskilt uppskattar det gällande modet. Så jag kanske inte är gammal. Jag kanske bara är alternativ. Fortfarande.

Benhinneinflammation

På semestern ska man inte få krämpor. Då borde jag istället sväva fram i Sävedalsbackarna (vi är på Göteborgssemester) med lätta steg. Istället springer maken som en (mycket långsam) iller utanför medan jag sitter och stretchar framför datorn.

Härnäst ber jag om vackrare väder. JAG som aldrig klagar på regn. Men ska man segla är det absolut mer uthärdligt utan ösregn. Det går bra med humana temperaturer. Men inte regn.

Queerdocka

Age: (gråtande) Var är min docka?? Min docka?
Ia: Vilken ar det (dom har typ hundra stycken)
Age: En flicka. Eller. Neeej.
Ia: Var det den med snippa som är pojke. Är det han?
Age: Just det!

När minnet är kort

För några veckor sen tappade jag bort vår ena bilnyckel. Det är inte förvånande efersom jag är slarvig. Saker brukar komma tillbaka. Den har dock inte återkommit. Det kostar 2000 kronor att få en ny, så jag har dragit mig för att fixa en. För några dagar sen åkte maken utomlads i jobbet. Och tror ni inte att han hade den enda kvarvarande bilnyckeln med sig? Jo visst. Jag släpar numera runt mig själv och de två barnen i cykelkärra. I natt kommer makens kollegor hem och kommer då förhoppningvis om allas minnen fungerar, slänga in bilnycklarna. Så att jag och barnen kan köra ner till Göteborg i morgon, dit maken redan flygit. I-landsproblem javisst, men ett ytterst irriterande sådant.

Sömnlös as usual och behöver humor

Skrattar aldrig högt för mig själv. Förutom när det är Eddie Izzard.

Dagens ord: Värdekonservativ

Jag försöker vara en vidsynt människa. Att inte göra skillnad på folk och folk. Att inte vara hatisk bara för att en person ägnar sig åt en företeelse som jag inte skulle välja (jmf: jag haaatar människor som inte rakar benen, folk som låter sina barn gå på dagis är idioter)Försöker se människan bakom etiketten. När det inte går är det åtminstone ett steg i rätt riktning att vara öppen med sina fördomar. Väl?

Värdekonservativ.

Värdekonservatism (eng. Social Conservatism) är uppfattningen att samhället bör bevara och förstärka en vis etik (vissa värderingar) eftersom man anser att den är nödvändiga för ett gott samhälle. Värdekonservativa identifierar vanligtvis västerlandets traditionella kristna etik som den etik som bör vara vägledande i samhället.

Begrepp värdekonservatism myntades ursprungligen av Stig Strömholm i boken Kämpande Konservatism (Natur och kultur) 1971 som ett sätt att markera skillnaden mellan en ideologisk konservatism och strukturkonservatism (status-quo konservatism). Med tiden förlorade dock begreppet sin ursprungliga innebörd och började användas för att beteckna personer som stod upp för traditionella ståndpunkter i så kallade värdefrågor.

Exempel på värden som en värdekonsevativ vill bevara och/eller förstärka kan vara kärnfamiljen som grund för samhällsbildningen, traditioner inom utbildning och skolväsende, upprätthållet människovärde för ofödda barn och gamla samt motstånd mot pornografi.

(wikipedia)

Ordet får mig att få rysningar. Värdekonservativ. Då sitter mammorna och päser på Hemmaförälder.se, då uttalar sig Elise Claeson om att "Kvinnor är biologiskt skapade för att bli mödrar – inte Skandiadirektörer ", Lennart Sacrédeus jämställer homosexualitet med tidelag, människor upphöjer kärnfamiljen till religion och andra åskådningar än den kristna orsakar en stiff upper lip. Värdekonservatism, enligt mig, skapar en "vi-och-dom"-känsla. Och det tycker jag vi har nog av. Dräm mig gärna i skallen med ett bra motargument om du sitter på din kammare och känner dig en gnutta värdekonservativ. Jag är väl snarare socialliberal skulle jag tro. Det går säkert att hetsa upp sig över det med.

Åalladessaexistensiellafrågeställningar

MISSA INTE Charlotte Perrellis nya blogg PÅ NYA CHIC.SE

Jo jag tror faktiskt att jag ska ta och göra det. Fast går det att använda ordet "missa" om jag inte tycker att jag missar något?

Vinbärspaj med marängigt täcke

Ugn: 200 grader

2 ägg
2,5 dl socker

2 dl vetemjöl
2 tsk bakpulver
2 tsk (eller msk jag minns aldrig, häller i efter behag)vanillinsocker

2 dl röda vinbär
Kanel och strösocker

Margarin

Vispa ägg och socker pösigt. Blanda de torra ingredienserna och rör i smeten. Häll ut i pajform. Strö över röda vinbär. Om de är väldigt mogna ha på lite potatismjöl. Strö på kanel och socker. Ta fram margarin (nej det går inte lika bra med smör!)och hyvla över pajen med hjälp av osthyvel. Doppa osthyveln i varmt vatten mellan varven för bättre resultat. När pajen är täckt av ett lager margarin, sätt in i mitten av ugnen. Grädda ca 25 minuter eller tills pajen "stannat"

Enligt uppgift går denna paj bra att göra med jordgubbar också. Jag vet inte om jag håller med om det... Eller vad säger du Gekko? Slemmigt men gott kan det äventyret sammanfattas med.

Dessa vardagens vedermödor

Jag ska skicka ett stort kuvert med saker vi råkade få med oss från kompisar i Jönköping. Jag ska skicka sakerna i samma stora Postenkuvert vari vi fick tillbaka saker vi glömt när vi hälsade på kompisar i Stockholm. Kuvertet kan i sin tur härledas ytterligare till kompisens svärmor. Lappat och lagat och återanvänt alltså. Finemang. Men detta kräver tejp. Och hur jag letar finner jag ingen dylik. Möjligen kan det bero på Ias fäbless för att tejpa sina teckningar till oigenkännlighet.

Nåväl. Hittade till slut en pysseltejp. Blommig. Snyggt.

För balansens skull

Måste ju sätta in en bild på världens vackraste tjej också. Och ja, i vissa avseenden är jag som vilken annan svenneförälder som helst! Notera gärna att blicken är sig lik...

Förresten

Apropå detta inlägg. Har ni hört nåt endaste minsta klag från min sida? Nej just det. Har god lust att gå tillbaka till den där affären och upplysa kassörskan om detta. För det är förstås inte möjligt att hon inte har nåt minne av MIG?

Ingen penisavund här inte

Age är tre år, och Ia är hans största idol och identifikationsobjekt. Om det är så att alla pojkar är genetiskt förprogrammerade att bara använda dockvagnar till att köra bilar i,och inte är biologiskt förmögna att uppskatta glitter och glamour vid tidig ålder, ja då är Age ingen pojke. Han ses ofta iklädd röda lackskor och hårspännen. På dagis (ursäkta, förskolan) orsakar detta beteende flackande blickar hos några ur personalen. De viskar försiktigt fram att han minsann mest leker med dockor och inte är så intresserad av att slåss med pinnar. Och har jag förresten nämnt att han på sitt treårskalas ville ha klänning? Ia var i full färd att plocka fram sina gamla avlagda när han ändrade sig och valde en lindrigt ren Byggare Bob-tröja istället. Age har också vid ett flertal tillfällen brutit ihop och snyftat (jag översätter nu till förståelig svenska): Jag vill ha en snippa! Jag vill ha en snippa NU! Vaginaavund alltså. Undrar just vad Freud skulle sagt om det.

Jag misstänker att Age inom en sorgligt snar framtid kommer inse det socialt inkorrekta i sitt beteende, och övergå till att gilla döskallar och fotbollar. Eller så kommer han följa sin linje och som nu växla mellan racerbilar och omvårdande lekar och högaktningsfullt, likt sin far, skita i vad folk (igen!) tycker. Eller så är han bög. Eller transsexuell. Eller kanske transvestit. Statistiskt sett är det inte så troligt. Och är inte det här själva tjusningen med barn: vi har inte en jävla aning om var de landar, och hur de blir. Hur gärna vi än vill tro att allt är förutbestämt.

Olika ideal att sträva mot

En och en halv vecka ute i skogen utan TV eller andra muntrationer innebär bla ett oupphörligt läsande av fasters samlade Svensk Damtidning och Allas. Därför vet jag allt om Europas kungahus och vet precis var i Sverige flest katter räddar sina ägare ur brinnande hus medelst idogt jamande. Dessutom fylls jag av fakta som

Den perfekta champinjonen är lika bred som den är hög

Skulle inte det idealet vara lite mer bekvämt än Size Zero?

Dagens Ord

Hörde på P1 ang Den Nya Influensan. En ansvarig för sjukvårdsupplysningen uttalade sig apropå att det senaste veckan blivit så många fler samtal från den oroade allmänheten. Frågan var om hon tyckte att folk (jag måste verkligen skriva ett inlägg om det ordet också)ringde i onödan.

Nja, det vill jag inte säga, men det är klart att det är många som inte har befogenhet för sin oro.

*puh* vad skönt att få höra det: tyvärr har du ingen befogenhet att känna den här känslan. Lämna du den till mer lämpade personer. Och så kan jag åter försjunka i munter ovisshet.

SEMESTER

Hemestern byts mot semester. Knappt tvåveckor i husvagn vid föräldrarnas stuga där varken elektricitet eller rinnande vtten finns. Däremot sjö och barrträd.

Hoppas ni förmodat fantasiska (några av er bekräftat fantastiska) läsare återkommer ca 25 juli.

Ha det!

...åsså jordgubbssaft...

Ledsen att jag använder bloggen som receptbok, men förhoppningsvis får nån annan nytta av det också! Dagen till ära har det inköpts silduk med tillhörande ställning. Får jag inte vuxenpoäng av det vet jag inte vad som skulle rendera dylika.


1 kg jordgubbar
1 kg rabarber
1,5 liter vatten
saften från 1 citron
7 dl strösocker

1. Rensa jordgubbarna, skär rabarbern i små bitar. Lägg i kastrull.
2. Häll på vattnet och låt koka 15 minuter. Rör inte om.
3. Sila saften utan att röra om, släng bort bärresterna
4. Tillsätt citronsaft och socker. Koka saften i 5 minuter. Skumma av
5. Låt saften svalna. häll upp på flaska

Jordens godaste chokladbitskakor

(Har nån en bättre översättning av chocolate chip cookie, skriv gärna en rad)

Viss kaksmet är så god att det krävs yttersta sinnesnärvaro och disciplin för att inte hämningslöst sleva i sig av den direkt ur bunken. Det bästa är att kakorna är minst lika goda. Tack för receptet ni västernärkingar.

Havre- och chokladbitskakor (ca 25 st)

200 g rumsvarmt smör
3 dl råsocker
2 ägg
1 tsk salt
1 tsk vaniljsocker
2 dl havregryn
2 dl vetemjöl
1 tsk bikarbonat
200 g mörk choklad

1. Sätt ugnen på 200 grader. Rör smör och socker poröst i bunke.

2. Rör i ägg, salt, vaniljsocker och havregryn

3. Ta fram en annan bunke och blanda ihop mjöl och bikarbonat i den. Rör ner detta i smeten.

4. Grovhacka chokladen. (OBS: grovt!) Rör i.

5. Klicka ut mycket glest på bakplåtspapper. Kakorna flyter ut MYCKET. Jag skulle tippa att det optimalt bör vara ca 8 kakor på varje plåt.

Sömnlös igen

Jahaja. Här sitter jag och sover inte. Igen. Ni som somnar lätt och sover gott behöver alls inte gå omkring och krysta fram tacksamhet över det. Ni har väl annat som jagar er kan jag tro. Så är det. Det som är värst för mig är värst för mig och kan inte mätas mot någon annans plåga. Det finns alltid nån som har det värre. Och det är väl bara en cynisk människa som skulle bli lyckligare av den vetskapen.

Till er som redan somnat: god morgon.

Till oss andra: plötsligt händer det!

Man lär så länge man lever

Grannen gav mig ett gäng med blandade tidningar att läsa i hängmattan. I en av dem var det intervjuer med tre s.k Stureplansprofiler. Där uttrycktes beundran för de unga damernas förmåga att vara ständig fräscha och slimma trots åtskilliga nattklubbsbesök. Att en av dem höll vikten bra berodde enligt egen utsago på att hon

blandade vodka med mineralvatten

Jag trodde man blev fetare av själva groggen än av groggvirket. Men vad vet jag.

Regniga blåbärsmuffins

Det regnar mindre i skogen faktiskt. Fast jag behöver impregnera regnstället. Och köpa nya stövlar. Eftersom jag TAPPAT BORT mina. Kan någon förklara för mig hur jag kan tappa bort ett par rejäla gummistövlar i strl 40? Det blev blåbärsmuffins. Och blåbärssylt. Här kommer recept: (dom blir ganska kompakta, men goda)

Regniga blåbärsmuffins, ca 13 st
2,5 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
2 tsk vaniljsocker
50 g smör
1 dl ljus sirap
1 ägg
0,5 dl fil eller yoghurt
ca 1,5 dl blåbär (eller smultron)
pärlsocker

1. Ugn. 225 grader.
2. Lägg de torra ingredienserna + smöret i matberedare och kör tills det blir finfördelat.
3. Tillsätt sirap, ägg, fil och kör till en slät smet
4. Fördela smeten i muffinsformar av aluminium alt dubbla pappersformar
5. Gör en grop i smeten och lägg i bär. Strö över pärlsocker.
6. Grädda mitt i ugnen i ca 12 minuter

Är sommaren över nu?

A´men allvarligt talat. Folk (det är ett ord värt ett eget inlägg så småningom, för vilka är de egentligen, folket?)upplever två dagar av regn och rusningen till billiga solresor, gärna till nåt trevligt land med diktatur, börjar. "Sverige har så jävla pissigt klimat" suckas det. Tidningarn frågar sig om sommaren är över nu. Jag är förbluffad. Hallå: nyss var det tre veckors högsommarvärme. Solsveda. Bad. Flämtande i skuggan. Nån som minns det? Inte?

prioriteringar

Jag läser till och från bloggen Innan Du Fanns. Den är rolig, rapp och tänkvärd. Linda skriver om allt möjligt, men mest om sin och sambons längtan efter barn. Allt det där vi slapp med hormonbehandlingar, IVF-försök... Det är många som kommenterar, och många som går igenom samma sak. Idag har en gästbloggare skrivit om hur deras betalda försök alla har misslyckats och hur de nu får ta banklån för att försöka vidare. Och när jag läser vill jag förstås skrika att de ska få alla försök de behöver, och jag förstår deras känsla av att det här borde det verkligen satsas pengar på. För det borde det ju. Det är inte svårt att klampa upp på barrikaderna tillsammans med dem. Problemet är bara att så är det med allt vårdrelaterat. Jag vill också att alla med neurologiska sjukdomar, t ex MS, ska få tillgång till de snuskigt dyra mediciner som gör att de i många fall kan fungera nästan som vanligt. Jag vill att alla habiliteringens barn ska få kognitiva och kommunikativa hjälpmedel så att de får makt över sitt eget liv. Jag vill verkligen att ungdomar som skär sig, drogar och svälter sig ska få den bästa behandlingen, den man vet hjälper. Vem tycker inte att det ska finnas en väl utbyggd cancersjukvård som innebär att patienterna får en regelbunden uppföljning med vårdpersonal som känner dem? Vem tycker inte att det ska finnas barn-och fmiljestödjande verksamhet för familjer som har svårt sjuka barn?

På mitt förra jobb arbetade vi en del med prioriteringar och hade kontakt med några i Linköping som hade ett nationellt prioriteringscentrum (tror jag det hette). Deras projekt kallades "Vårdens svåra val". När projektrapporten kom, hette den istället "Vårdens alltför svåra val". För det enskilda intressegrupper inte vill höra: att olika sjukdomar/tillstånd ställs mot varandra, är det som händer varje dag när man jobbar i landstinget. Det är samma pengar som ska betala allt.(Med detta sagt är Landstinget en koloss på lerfötter, fast i hierarkiska uråldriga system, och det finns nog en hel del pengar i att röra om rejält i den grytan)

Det skulle vara ett outsägligt skithål att inte kunna få barn. Det skulle också vara helt överjävligt att vara instängd i sin sjuka kropp och veta att det fanns lindring, som man inte får. Fruktansvärt också att ha gamla sjuka föräldrar som inte får nån plats inom vården, utan skickas hem, skickas runt, medicineras bortm vett och sans.

Har vi rätt till biologiska barn? Har vi rätt till vår egen kropp? Till medbestämmande? Till bästa möjliga behandling? Till en värdig, smärtfri död?

Vad får det kosta?

Vem ska betala?

Sorgligt...

Gossen på bilden blir tre år i morgon. Ikväll lägger han sig utan sin älskade napp. Just i detta nu går pappan och han och samlar alla nappar i en burk. HAn klagar "nappen, nappen" emellanåt. Och jag är lite lite gråtmild. Min lilla pojk. För tre år sen var det värmebölja. Jag hade gått över tiden ett par dagar. Dagen hade tillbringats med att gå omkring framåtlutad på badstranden, eftersom Ia 18 månader var tvungen att hållas i när hon befann sig i vattnet. Irriterad och varm ringde jag maken och krävde pizza. Han var förvånad eftersom jag inte ätit särskilt mycket på två veckor. Men pizzan klämde jag, kroppen kände väl att det var bäst att kolhydratladda. Klockan två på natten vaknade jag, ett knappt dygn senare var han ute. Och nu kan han nästan allting (nåja).

Den coola t-shirten är en födelsedagsgåva från Gekko. Som alltid helt perfekt. Age klappade sig på magen förut och sa att tröjan var hans älskling. ("ängking", nej rören i öronen har inte hjälpt!) Så presenten gick hem!

Den åttonde dödssynden

Plats: Den lokala leksaksbutiken

Tid: några dagar sedan, andra veckan av hetta, hetta, hetta

Age fick ett fotbollsmål i för tidig treårspresent av momma och moppa. Ett gigantiskt fotbollsmål. Vi höll på att skratta ihjäl oss. Men för all del, vi har stor trädgård, och visst får ett två meter högt vidunder plats. Det största problemet var att det inte gick att skruva ihop. Samtliga skruvar var för korta. Till slut packades det ihop för återleverans till affären. Helst bytas mot nåt mindre.

Det var varmt, varmt, outhärdligt varmt i affären. En minimal fläkt flämtade i ett hörn. Mina soleksem kliade, jag hade vätskebrist och var trött efter att ha försökt roa mina varma trötta sura barn hela dagen.

Kassörskan: Jaha, men vi har sålt massor av de här fotbollsmålet och ingen annan har haft problem med det

Jag: Nähä. Fast vi hade problem med det. Det gick inte att skruva ihop nämligen

Kassörskan (svettig): Ingen annan har haft problem med det.

Jag: Fast vi har som sagt stora problem med det. Skruvarna passar inte.

Kassörskan: Det är ju väldigt märkligt eftersom vi har sålt många och ingen annan...

Jag (avbryter): FÅR jag pengarna tillbaka eller tillgodokvitto, eller har ni ett mindre mål som jag kan byta det emot?

Kassörskan (suckar): Du får pngarna tillbaka. Vi har inga andra mål. Det här har varit väldigt populärt. Jaja. Usch vad varmt de är att jobba i den här värmen

Jag (smalltalk är min grej): Ja, nu får det gärna komma en kallfront.

Kassörskan (stirrar på mig som om jag kommit med ett skamligt förslag innefattande henne och lasersvärdet bredvid disken): Så får man INTE säga! När väl regnet kommer så kommer alla klaga efter en dag. Man måste NJUTA av sommaren.

Jag: Fast jag kommer inte att klaga om det regnar

Kassörskan: Jo, det kommer du

Jag: nej

Kassörskan: Här har du 499 kronor.

Jag hade utan att tänka begått den åttonde dödssynden. Jag, solfattiga svensk, klagade på tryckande sommarhetta. Det förväntas man inte göra. Man förväntas sitta i det outhärdliga solskenet och svettas ur varje por, oförmögen att äta, röra sig eller utföra ens den enklaste syssla. Göra allt detta med ett saligt leende på läpparna. Men tyvärr: jag är för hederlig svensk sommar med växande molnighet och max 25 grader. Men med detta sagt hamnar jag antagligen ett pinnhål längre ner mot ett mycket varmare ställe.

Sommarblogg

Vad sägs om dessa fem dagar: bröllopskalas på västkustsk brygga, poolparty med De Ingifta, snabbvisit hos gamla goda vänner från förr i Smålands Jerusalem och sen som la grande finale: Astrid Lindgrens värld. Tiotusen, inte tyska bögar, utan varma barnfamiljer som sprang runt bland de überpittoreska småhusen och försökte hinna med Allt. Sonen upprepade under hela dagen "Var är Pippi?" utom när vi var hos Pippi. Fantastiskt ställe, visst, men jag önskade ändå att jag för en dag kunde ha varit kungafamiljen och krävt enskild visning.

Nu upplever jag inte den smärtsamt vackra sommarkvällen utomhus i sommarhagen utan inne vid datorn. Och det känns gött.

Taktik-klädsel

Bröllopsfest ikväll. Jag har min fars buskiga ögonbryn, och dom är buskiga. Jag har min mors kraftiga hårväxt, och den växer. Jag har jobbat fram till idag och är blek och datorrödsprängd. Jag har risigt hår och snorig näsa. Jag är pank och har inte råd med ens ett reaplagg från HM. Vad göra? Taktik-klä sig förstås! Jag kommer ikväll (tyvärr har jag ingen USBsladd med så jag kan ge bildbevis) att iklä mig morsans gamla långklänning från -78 som är gravt blommig i ett Josef Frank-liknande tyg. Voila: ingen kommer titta på mitt ansikte, klänningen stjäl allt fokus, och jag kan lugnt arbeta mig igenom buffébordet.

Smart.

Här och nu

Du och jag och världen

Fråga inte vem du är och vem jag är
och varför allting är.
Låt professorerna utreda,
de har betalt.
Ställ hushållsvågen på bordet
och låt verkligheten väga sig själv.
Sätt på dig kappan.
Släck ljuset i tamburen.
Stäng dörren.
Låt de döda balsamera de döda.

Här går vi nu.
Den som har de vita gummistövlarna
är du.
Den som har de svarta gummistövlarna
är jag.
Och regnet som faller över oss båda
är regnet.

Werner Aspenström

Tabitha!

När jag gick i skolan skulle jag ha betecknat Tabitha som ett "Storforsnamn" tillsammans med t ex Lenitha. Men nu firar namnet triumfer. Sara Jessica Parker har inspirerats av Mia&Klara. Kolla här!

Positivt tänkande

Nästa person som vågar ens väsa nåt om att "nu vänder det" ska jag försöka att inte ge en rak höger. Jag ska inte genast associera till novembermörker och vinterdepp. Utan istället feltolka det hela till ett glatt: Jajemen! Nu kan det bara bli bättre. Det ljusnar. Nu vänder det!

Ska vi se hur bra det går med det...

Det finns dom som har det värre

Å vad vi kan klaga på våra stora områden på jobbet. Dom som jobbar i norra Värmland har mil efter mil efter mil att åka för att komma till de yttersta utposterna. Men: det finns dom som har det värre. Hörde precis på P1 om att dagens utrikeskrönika kommer från Sveriges Radios Afrikakorrespondent. Afrika. Det är en gnutta större än Värmland det.

Föräldratalibanism

Som jag just skrev på fejjan: osannolikt nice midsommarhelg. Vänner som vi träffar alldeles för sällan, utomhusjacuzzi, välartade barn, ljuvlig femveckorsbebis som luktade femveckorsbebis.

Olika vänner betyder olika slags samtal. Med B och E är aldrig vansinnet långt borta vilket är oerhört underhållande. Ity E är på den berömda smällen fick vi luttrade föräldrar komma med topp tio råd. Vi kom aldrig så långt så listan kommer här:

1. Ta föräldratalibanerna med en nypa salt. De må hävda att det är deras väg eller motorvägen men det stämmer ta mig fasen inte.

2. Ta BVCtalibanerna med en nypa salt. En del BVCtanter lever efter en egen slags vetenskap som inte på något vis behöver innebära att det finns något som helst fog för deras tvärsäkerhet.

3. Det du känner är aldrig fel. Det kan vara obekvämt att uttröttat råka tänka att ungen borde kastas ut med återvinningen. Men det är inte fel. Du är bara trött. Barnet kommer inte hittas med morotsblast i håret. Försök hitta nån vänlig själ som kan ha barnet på axeln en stund medan du går ett varv runt kvarteret.

4. Dela på bördorna. Det behöver inte vara kadaverjämställt i övrigt, men när det gäller sömn och bebisar är jag ändå benägen att hävda att alla parter tjänar på att båda föräldrar har nån slags rimlig vilotid. Jag mådde bra av att pappan rätt snart tog över nån period på natten, för att öka avståndet mellan nattamningarna.

5. Köp en vagn som går in genom dörren

6. Köp en babysitter

7. Skit i barnmatstalibanerna: om ungen kväljer av potatispurén: trumfa med päronpuré. Mat ska vara kul.

8. Rutiner må vara tråkigt, men funkar bra.

9. Använd tecken!

10. Bry er bara om goda råd som ni gillar, och skit i dom andra.

Sommar sommar sommar

Sonen har rör i öronen CHECK

Öronproppar och fetvadd är inhandlade CHECK

Gräset är klippt CHECK

Massor av kart på diverse buskar och träd CHECK

Midsommarresan är planerad CHECK

Vi har packat

Vi har tvättat det som ska tvättas

Vi har lagat vårt enda bidrag till buffén

Min mamma har bakat midsommarkakor att skickas med till värdparet CHECK (kan möjligen kompensera ovanstående punkt)


På det hela taget ganska OK!

Bajsvatten

Här kommer man in, glad i hågen efter idogt arbete i trädgården (Baden-Badenstol och deckare) och sveper en halvliter vatten. Sekunden efter ringer maken: Det är e-colibakterier i det kommunala vattnet. Nice.

Varför jag aldrig kommer bli recenserad av The Critics

Ämne och fokus
• Hur angeläget är ämnet som bloggen fokuserar på? Vilken är i så fall genren? Angeläget som fan. Genre? Schanger. Nej. Nästa fråga.

• Håller bloggen sig till ämnet? Håller sig till ämnet att inte hålla sig till ämnet? Jodå, det går fint

• Stämmer fokus överens med kategorierna som finns angivna (bland annat på Bloggportalen.se, Bloggtoppen.se och Bloglovin)? Lever den upp till vad den lovar? Nej. Den som intet lovar behöver heller intet hålla.

• Är bloggen nischad eller spretig med flera olika fokus? Tänk dig ett hår som tryckts ner nytvättat och blött i kudden. Tänk dig det håret morgonen efter.

• Är bloggen skriven för en speciell målgrupp Målgruppen Karinko.

• Är bloggaren kunnig/trovärdig inom ämnet han/hon skriver? Skämta inte. Trovärdighet är mitt mellannamn

• Skriver bloggaren många ”skräpinlägg” som inte håller sig till ämnet? Varför har folk en blogg om de inte vill skriva skräpinlägg? Jag är stolt över mina skräpinlägg.

• Är bloggen en ”mycket länkad blogg” på Bloggportalen.se? Det har jag mycket mycket svårt att tänka mig

Borde verkligen inte

spela PacMan. När gräset behöver klippas, tvätten behöver tvättas, kroppen behöver andas, anden behöver vila. Men det är det härligt med en sån fantastiskt meningslös aktivitet. Jag skulle lätt kunna bli spelberoende. Tur att Stugsemester står på sommarschemat. Två veckor utan el och rinnande vatten. Det är avgiftning det.

Basilikabuske

Maken köpte en basilika på ICA som han genast planterade om samt vattnade med oändliga mängder växtnäring. Därav ett överflöd av basilika. Och denna veckan har den liksom växt över sina brädder. Min matlagningvecka fick därför innefatta basilika med variation. Varianten som gick hem hos ALLA familjemedlemmar (ja, t om hos den matvägrande korvälskande treåringen med tredagarsfeber!) var detta:

Tomatsoppa
6 mogna plommontomater (kanske kan det även funka med tomater som inte är avlånga?!)
6 soltorkade inlagda tomater
3 vitlöksklyftor
1 gul lök
1 kruka basilika (eller en femtedels basilikabuske)
6-8 dl grönsaksbuljong
salt&peppar

1. Dela samt hacka tomater, vitlök och lök
2. Fräs ovanstående i olja. Lite lätt.
3. Tillsätt basilikabladen + buljong. Koka i 15 minuter
4. Mixa soppan och salta/peppr efter behag.
5. Servera, ev. med créme fraiche, knaperstekt bacon och brödkrutonger

Bloggtorka

Shit vad glad jag är över att inte vara hemmafru... förlåt hemmaförälder. Det räcker gott med tre dagar och två som väntar. Nu är det nog så att det faktum att sonen är sjuk, vädret uselt och dottern är uttråkad spelar roll. Äh, det där var fler än ett faktum. Den stilistiska nivån sjunker med oroande takt. Får muntra upp mig genom att läsa Karlskoga Kuriren. Det är bara där (hoppas jag) som man kan se journalister skriva att "glassen smakade gått". Hoppas jag.

Håll tummarna!

Det blir ju ingen hund här som bekant. Men nu ringde min pappa och berättade att de ställt sig på kö till en valp. Kolla här. Mysigt! Men inga bullar i ugnen än, så det är bara att hålla tummarna.

Svampbob

Jag är uttråkad. Barnen är uttråkade. Vi kan inte hälsa på nån eftersom Age är sjuk, det regnar ute. Vi stod ut till kl 10, sen blev det barnTV. Tyvärr var det utklädda vuxna på barnkanalen och det är Ia paniskt rädd för. Upptäckte då en annan kanal och fick stifta bekantskap med Svampbob Fyrkant. Jag sitter här och gapar. Vad handlar det om? Varför är det Hawaimusik? Varför ser fiskarna ut som uteliggare? Vem riktar sig programmet till? Jag fattar inget, barnen fattar inget. Men tydligen är de fascinerade ändå för när jag lanserade idén om att stänga av bröt de ihop. Och det är väl iaf harmlöst? Shit, jag kan inte ens bedöma det....

Tillsammans

Barn behöver inte häftiga karuseller och långresor. Dom tycker att det är roligt, och det är skäl nog att göra det. Men barn behöver en hand i sin när dom vill det. Barn behöver en hand som dom kan släppa när dom vågar. Och vi får inte gripa efter dem då, utan vänta med famnen utsträckt tills de kommer tillbaka.

Familjeförändring?

Ia: Mamma jag vill ha en hund.

Mamman: Jag skulle gärna ha en hund också, men det går inte vetdu.

Ia: Men åååååå. Varför?

Mamman: Pappan och Age tål ju inte hundar. Dom blir sjuka om det flyttar in en hund

Ia: Måste dom bo med oss då?

Jaaaaa! och Neeeeej!

Toppen: Age fick den sista operationstiden innan sommaruppehållet. Rör i öron-> fantastisk hörsel -> underbart humör -> harmoniskt familjeliv.

Botten: Age fick idag plötslig fyrtiogradig feber och har hängt hela dagen som en ynklig säck i vagnen med nappen och snutten.

Er uppgift: hålla tummarna alt be (beroende på religiositet eller ej) för att han är feberfri och tillräckligt kry på fredag då doktorn ringer. Är det tummen upp då blir det operation på tisdag.

Hoppas. Hoppas. Hoppas.

Extrovert känslomänniska

Kolla här. Ehrrrm... jag verkar inte vara någon att hålla i handen när åskan går. Eller kanske precis tvärt om. Jaja, sån är jag!

Är du inte med oss är du emot oss

Rätt många människor verkar ha ganska starka åsikter om rätt många saker. Det kan vara nogatt de ogillar något, eller själv inte skulle välja det för att närmast hatiska känslor ska väckas: "jag förstår inte vilka idioter som äter blodpudding" "Jag bara haaaatar folk som har vita skinnsoffor". Det räcker inte med att bara lite stillsamt inte bry sig om det man inte tycker om, typ låta bli att titta på TV4 när det är långfilm. Istället måste man bombhota PRavdelningen för att det är så urbota dumt att bryta för nyheter mitt i. Här saker som jag inte skulle välja men ändå inte tänker skriva några fanatiska hatinlägg om:

1. Skönhetsoperationer. Varsågod. Gör´t. Hade jag haft obegränsat med pengar kanske jag skulle välja att botoxa bort bekymmersrynkan, vem vet?

2. Tatueringar. Ofta inte så snyggt, inget jag vill ha men varsågod: gör´t.

3. Hemmafruliv. Inget för mig men go ahead: gör´t.

4. Åka till Thailand. Varmt, mycket flygbränsle blir det. Underhålla barn flera timmar på flyplanet. Soleksem. Nä tack, men varsågod: jaduvet.

Ni förstår principen.

Rösta!

Lyssnade lite löst på P1, eller möjligen var det P3, när vi åkte hem i bilen nu ikväll: Det handlade om de olika partigrupperna i EU, och då särskilt om den grupp som innehåller danskt folkparti, några fascister från Italien, det där holländska partiet vaddetnuheter, ett ungerskt parti som typ "Attack" som vill förfölja romer och fördriva dem från landet. Det är i den gruppen som Sverigedemokraterna hamnar om de får tillräckligt många röster i morgon. Ju fler röster den gruppen får, desto större inflytande får de. Och det är klart: om du är mot att flyktingar ska få asyl i EU-länder, om du är emot att en kvinna ska få ansluta sig till sina barn eller sin man, om du tycker det är rimligt att papparslösa flyktingar ska stämmas på hundratusentals kronor för att de befinner sig illegalt i ett land, då är det här bra nyheter. I annat fall är det din förbannade plikt att lyfta på arslet och masa dig iväg till vallokalen i morgon. Vad du röstar på lägger jag mig inte i, bara det inte är nåt nationalistiskt alternativ. Att hålla den här främlingsfientliga, fascistiska gruppen från att få majoritet i såna här frågor, kanske kan få dig att bortse från att du tycker att EU är ett skit-påfund. Så vad säger du: in, or out?

Äntligen

Underbara gekko har fixat statistikmätaren. Så nu kan ni inte gömma er längre. Mohahahaha. Eller så. Gekko bjöd också på två glas vin vilket känns som en flaska ungefär. Fredagstrött. Soffhäng. Maken arbetar flitigt i källaren. Undertecknad latar sig. Ett mönster som går igen i vår relation är jag rädd...

Trevlig kväll hörrni!

Dagens ord

Jag hinner ibland med bussen som går från busstationen till sjukhuset. Då delar jag den med ett gäng högstadieelever, som ägnar sig åt högstadiemässiga saker som att grovhångla (excessive petting hette det när jag bodde i Wales reds. anm.), snusa, skrika obegripligheter och prata om helgens bravader. Det var under en livfull berättelse om nåt slags ragg, som en tjej utropade ett ord som jag minns från min ungdoms dagar:

Å då fick ja ba ta av mig solbrillera å då ba nöstirra han på mig

Nöglo, tror jag att jag brukade säga. Man glorglor helt enkelt, stirrar värre än värst. Fantastiskt uttryck.

Betoningen ska ligga på "nö" förresten

Tio Sånger Om Kärlek

Riktigt förnedrande kärlek, det där. Men nå jo, visst har jag känt så nån gång.

Logopedhumor II

Long term care översätts som habilitering...

logopedhumor